FLekka hansch n Kalle å a Sofi

Då I var ban då vare jett å leva, äler så var e no bara at föräldren våre, som had oppleft vöre nöbert hä var opa 30-taLe å vöre hemst hä tjendes at vara oroLi förn Hitler opa 40-taLe, tökt at hä börd jettn å vä böd et höv å jöLp del hejm så mötche ötan man kond sprint del bois å lejk,. Hä fansch got om arbejte å hä börd finnes ållt måjlit at tjöp ute affära.

I konfirmäre mä 1959. Opa den tijn betojd hä at man börd få sprint out om kveLa och i börd å tit öte påjka. I mensch föschta ganga i vart tjusst. Hä varn pojk som i ha dansche vä opa Forum nea bojn. Vä djing vä eut för å gå för hä var så varmt in tökt n. Bake Forum kråma n om mä å så tjend i monschlepan hans opa mon mejn å i tökt hä var nåkt at småka spotta hansch. Hä vart bara ein tjuss seda djing vä in å dansche åter.

De bäste hä var då man feck fara del hårfrisörscka, Irmas salong hejte ner, å få varL grann ope håre, Hä hende väL et par gang om år skul i vele trou. I var mötsche avendesjuk opa na fleckom som vour nalta eller än mä, för döm ha högklacke skoun. I val goude lang å mamma mejn hon tökt at i var nåo lang å bödd et höv sLeker skou. KLeda man had vour mäste hejmsojt. Vist hende ne at man feck en köpes kLening men hä var sällan.

Men då i börd realskoula nea bojn då kom i öte ållt måjlit nojt. Ha var modernt at heva ståLtrån ine sömen ute underkjoln så att ovanakjoln skul stå öut som e parapLoj. Sedan kom skumgummi underkjola å då tjend i mä fin för i var lang å spe å et ha na tjickom del at tåla om häler. Men värschte hä var no vöre vå had håre. Hä skul topäres å spräjes deles hä vart stojft. Huvude vart väl dubbelt så stort skul i trou. I minsch papa mein sa en gang att flecken nö för tejn sij eut som bjärna opa skålln. Sedan skul man håva tjåkt vä rektit ljusrött läpstift hä var mäste schärt som vä kåle ne. Ögenfranscha döm skul swårtes vä en litar börscht som man spotte opa ute man gnejd n opa färgkakon. Då döm vour så tjock att man ha ilt för at få op öga då var man fäLa. I fek et håva ögenskugga för mamma mejn, hon sa at i såg öut som om i holl å dåj å i neyse tåga bort e.

Då man ha frukostrastn djick man opa Forum cafe å satt där å råkt cegaretten. Hä hende väl at man man dejle opa en coca cola å hä djorL man vä att heva to seugrör ine fLaska. Då ha vä ne bätter ope Vistträsk för där had vä e kafe. Nilschons cafe hejte ne å där fansch e en djokbox som man kond heva peninga ine å så lojjsn opa en Elvis Presley å ader som vour populär. I minsch at i tökt om å Siw Malmquist å hennash tonna stivom, som beijtn hejte.

Håre mett ha et en enda krull hä foll rätt ne å vöre mötsche i än hol opå vä å heva papiljotten ope skålln så rättne ne ät nager teim. Men då kom i opå att i skul färg e. I tjöft en tub vä mahogny rött opa Jalars färgaffärn som låg mitt mått buss staschoun å så färge i ne. Då i kom åt skouLa nesta dag had vä historia förschta teimen å lärarn hejte Stenvall minsch i. Han sterre ope skålln men å så fråge n meda n skratte om i råste å i minsch at i schvara, nä men vä håva så ”kåpparhaltigt” vattn hejm at hä fastn ope håre då man man tovet sä.

Annasch trevdes i opa real skoula. I tökt om at spela basket å lärarn hejte Rautio å han var goude morschk å håva djära vä. I ha ålte tökt om at stjider å i minsch at i feck a par å dojra pjäxom som vour oviit. Stjidre hä ha i gjort seda i var mötsche litn. En Rolan å jeg four ope Lövgrens djäLa så fort snun kom å hä vart naLta föör. Den backen legg bakanå feuse hansch en Axel Noren, farn hansch. Så stjider hä kond i vöre stöft hä än vart. Vä four åksa ope StormorhoLe å stijdr där för där var goude stuft. Men bäst var e ope Lellberge. I växt op lave pojka för ha fansch åta dåLit vä flitchen i samma åller ope Vistträsk. Ha var å Vanja ne Lapoträsk, å Inga ope Hulte, å Månika opa Eije å så å Marian ope Vistträskbojn. Hä var nager kilometer del vår å ein men hä var nermare del at lejk vä påjka som bådd nestgrann.

Skrecke hä gjorL vä så leng som vä kond. Pojka spela eishåkky å döm som vour eller spela bandy. I feck et vara vä så I skreke för mä sjöLv opa både Agentjän å över hela Moskusträske. I kåm ihog at i kvåsa en gaang utaför lellbrögga ne Agentjän då eisn ha just lagt å i skul veis mä våouga för å Majken, som var unger än mä. Tjän ha engen botn, sa foLke å vä trådd förståss at hä var så. Men no bottne i den gånga. I four ne ine djörja ope skreeva öte i kom mä op å kond kraveL mä åt land. Sondasskoula å skrekninga hä stemd åta dåLit å de ander dågan djik man ope skouLa. Hä var ljust bara nager teim å hä var hart å besLuet sä för å loojd å fara ope sondasskoula då döm ader stane opa eisen å skrecke meda hä var just.

Annasch var e sykeln som åll anvende då dör skul nagescht. Hä var et na mang ope Vistträsk som had beiln. FåLke djing eler då sykle döm dit döm skul. Bussn han toug man då man skul fara nea bojn öte nage ärend. Om vintern då vart e sparkarn. Då hä var bleida då vart e gott sparkföör. Morfar men bådd ne Flurhejda å vä sparke dejt mamma mejn å mä. Brourn men han satt ine sparklåda för han var litn. Hä jär fem år mila ås.

Forts. följer
by Kamilla Kirch on Monday, November 28, 2011 at 5:44pm

Varför kom det sig att jag hamnade i just Texas_

Ibland kommer vi på oss, när vi ser tillbaka på vårt liv, att undra hur det egentligen kom sig att vi gjorde vad vi gjorde och vilken impact det fick på våra liv. Vad var det som ”triggered” att vi just valde som vi gjorde.

I mitt fall gäller frågan varför blev det  just Texas av alla stater i USA när jag valde att emigrera 1980. Texas var tämligen okänt och det var egentligen bara Jonny Cash och hans hustru June som i sin sång ”I am going to Texas…” under 1970 talet propagerade för just min stat.

Första gången jag läste just ordet Texas var när jag var i 10 års åldern. En granne hade ett par små vishäften med texter till sånger som var så kallade moderna då. Jag och min kusin brukade ta sånghäftena och hitta på melodier till de olika texterna för ingen av sångerna var någon som vi hade en aning om hur de skulle låta. Enda undantaget var texten till ”vi går över daggstänkta berg” och ”röda stugor tåga vi förbi”. Sånghäftet var nog väldigt gammalt antar jag.

I det häftet fanns en sång som hette ”Min gula ros i Texas”. Jag älskade den sången. För det första hade jag aldrig sett en ros, bara på bilder i veckotidningen Hemmets eller Allers som min mamma regelbundet köpte på kiosken i Vistträsk. Jag minns att de kostade 45 öre stycket.

Att tänka sig en gul ros, jag drömde om hur den skulle se ut och jag ritade otaliga rosor och färgade dem alltid gula. Efter hand började jag fundera på var Texas var och fick så småningom reda på att platsen fanns i Amerika.

Jag började läsa allt jag kom över om just Texas, för där fanns de gula rosorna, där fanns cowboys och indianer och där red alla omkring på hästar. Jag försökte också få Roland, min kusin att hålla med mig om att vi skulle inte bo i Agntjärn utan vi skulle bo just i Texas.

Han fick låna små cowboys häften av sin kusin Ulf och jag fick låna dem efter honom. ”Korsdrag i dödens dal” var en av titlarna och jag minns hur Roland skrattade när han förklarade att det var inte korsdrag i den vanliga  meningen utan det beskrev en cowboys som var så skicklig på att dra sina bägge revolvrar när han skjöt olika skurkar att han drog dem med armarna i kors.

Underbara barndom, vad jag är glad att min blev så ljus och fylld av olika ”inputs” i det lilla samhället Vistträsk uppe i Gränslandet i inre Norrbotten. Jag tror att just min barndom är grunden till styrkan som jag har i mig själv och som ständigt inspirerar mig att med glädje acceptera varje liten förändring i mitt liv och inte kämpa mot.

När jag sedan många år senare läste juridik i Uppsala och flitigt  besökte föreningen Heimdal kom just Texas upp igen. Kvinnan som arbetade som ombudsman hette Holmberg i efternamn och en gång nämnde hon att hennes svåger var ambassadör i Houston, Texas och att hon hade varit dit. På in fråga hur det var svarade hon, fruktansvärt hett över 40 grader och den mesta tiden satt de inomhus i luftkonditioneringen.

Min f.d. man Per, som för övrigt var mycket musikalisk kom en dag hem med en LP skiva med olika gamla cowboy sånger av bl a Hank Willimans. Först avskydde jag den sockersöta, romantiska texten och de enkla ”hompa, stompa” melodierna men efter ett tag började jag ryckas med. Jag minns sången ”Ive got a tiger by the tale…” och den fick mig alltid på gott humör. Men inte ändrade jag mitt musikaliska intresse utan jag som jazzfantast lämnade raskt country musiken till andra.

När sedan Jerry, min nuvarande man, och jag började tala om att flytta till USA och vikten av att flytta innan Elizbeth,  började skolan. Jag minns att när jag föreslog Dallas att min man nästan spottade ut ordet, ”Texas” innan han fortsatte ”are you crazy, its hot and nasty and what is wrong with the east coast or even California”. Men jag stod på mig och i Juni på den svenska nationaldagen landade jag i just Texas.

Gula rosor fanns det gott om, cowboys och indianerna hade försvunnit och fok red inte längre på hästar, de körde omkring i väldigt stora bilar, Cadillacs och Lincolns verkade vara favoriterna. Men visst var det hett på somrarna och nog lärde jag mig att uppskatta luftkonditioneringen alltid.

Jag lärde mig att älska Texasborna med deras snusförnuftiga syn på tillvaron. Ett uttryck som fastnade i minnet var  när jag under den första sommaren frågade en person vad han gjorde när det alltid var så varmt och svaret blev ett lakoniskt ”stay cool and drink icetea”.

Nu har jag bott här i 30 år, jag har njutit av mitt liv och jag känner att kanske det inte var just de gula rosorna som var anledningen att jag flyttade till just Texas utan att andra skäl spelade in i det hela.

Jag står i begrepp att flytta till North Carolina för att där lära känna folket och kunna bo i närheten av min familj. Jag undrar just hur de nästa 30 åren kommer att bli och jag undrar om det finns gula rosor även där.

 

Fran en byjanta till en Texasbo

Jag tror att nar vi aldras, blir aldre i tidsenheter raknat, tror vi att aven vart kansloliv, vara tankar, varderingar och andra ”non tangible” egenskaper som finns inombord, ocksa maste aldras. Men som bade du och jag larde oss redan fran barnsben i byarna dar vi vaxte upp, livet ar en kort tidsrymd mellan fodsel och dod.
Vi visste att man inte kan ta nagot for givet, blev en hast halt, var man tvungen att skjuta honom, trampade en ko pa sin spene riskerade hon samma ode. Att grisen skulle bli middagsmat pa hosten och honsen lite nu och da forefoll sig ocksa naturligt. Det var inte mycket annorlunda med oss manniskor. Olyckshandelser fick ofta fatala foljder. Det var sex mil fran min mors hem till sjukhuset i PItea och bilvag kom inte forran under mellankrigstiden. Halta och lytta och mentalt annorlunda hade sin givna plats i vart samhalle.
Med denna bakgrund djupt nergravd i vara gener kom sa efterkrigstiden med allt vad det innebar av automatik, elektronik och microvagsugnar. Vi bosatte oss i fororter dar alla var precis likadana – mamma, pappa och ett par barn, kanske aven hund och katt. ” Little boxes on the hillside and they are all made of tickey-tackey and they are all made just the same”.
Ibland undrar jag hur vi klarade av hjarntvatten utan att forlora oss sjalva, eller gjorde vi det, kanske bara lite grann men inte mer an att vi kan hitta vara ursprungs-fron och forsiktigt ”nurish them back to life again.” Vi glomde bortt att en flock av manniskor eller djur, maste best av alla sorter annars kommer styrkan att urholkas och flocken skingras. Vi bestamde oss att vi alla kunde vara bade ”leaders and followers at the same time.”
Nu sitter vi med vara radslor och vagar inte tala om dem oppet och naturligt som vara modrar, mormodrar och mormorsmodrar gjorde med samma tonfall som nar de redogjorde for fodslar, vigslar och moraliska spekulationer pa nagon annan kvinnas beteende.
Underbara bya-skvaller, ett tacke av omsorg och verklig tillgivenhet som inneslot alla eftersom alla fick plats under det. Ingen uteslots utan man var lika intresserad av var by-horan hade for sig som hur Tok-Johan hade klatt ut sig till fagelskramma och stallt sig mitt i kornakern for att ge krakor etc en verklig laxa nar han flaxande sprang omkring. For att inte tala om allas sjukdomar som noga redogjordes for med rikliga detaljer inklusive beskriving av medecinen som lakaren hade foreskrivit. Fungerade inte den kanske nagon annans medecin kunde gora den onskade nyttan. Grannarna kom pa oannonserade besok, forstugedorren var aldrig last, var ingen hemma gick man till nasta granne for att fa sig en kopp kaffe och en pratstund. Arende behovde man inte ha. Socker lanades koppvis och aterlamnades med rage.

Inga-Britt,; Vi kunde aldrig ge vara dottrar vart rika arv, vi kunde bara se hur de kompenserade sina liv genom en okad materialism och hur deras krav pa sju sotebrodsdagar per vecka inte syntes minska, tvartom. Vi ser hur de lider under alla sina roller som vi hjalpte till att skapa under ”jamlikhetens tecken”, Supermammor som gor karriar och samtidigt engagerar sig politiskt, fackligt och kyrkligt och dessutom pa fritiden malar tavlor och skriver bocker, allt medan de foder sina barn, alskar sina man ofta den ene efter den andrer,det ar vad vi gav dem som modell att leva upp tid.
Jag menar inte att vara nostalgisk och glorifiera mitt Visttrask byaliv av i gar, jag forsoker att fa ordning pa mina egna tankar och kanske ge dig anledning till att tanka ett par for dig sjalv. Ett har jag lart mig och haller stenhart fast vid och det ar att ”life is not how we handle the storms, it is how we dance in the rain.

Dags för en beskivning av våra osynliga väsen.

Om jä trou att hä jär bara djura å mennishen som bou upe skougom håva jä fel. Först håva vä bergakungen å han bou ope Falkberge vä kärlinga sein åså en hejl houp å banom. Ope Langberge bou dwärga å döm djill et mennishen na veidare så döm håål sä onda. Trölla dom fensch e gott om å döm treives ope donjkasa där döm konna tombes ine skräpe. Men trölla hansch en Floschkoll döm vour farli för döm vour öut om nåtta. I mensch att i var goude skraj då i djick ine vädahöuse om kweln för i troudd at trölla skul koma å tåga mä. Ine Moskusbäcken bådd näkken å hä jär bäst å akt se då an böre spela. Vittra bådd ope Stormojra å hon jär möche fali för ungkaran. Grann jär a men man skul akt sä för å titt a ine öga. Hon ha engen rögg å hon gjill röda kledom. Ine vortenda lagårl bou gårschtomtn å han se ät djura så döm håva ne bra. Då i var ban bruke farn men berätt för mä om ållihopen å han beätte vo vart berätte då han var ban.

Geografi lektion

Alla Ni som inte riktigt vet var gränserna för den renaste Pitebondskan gick, ta fram kartan eller googla och följ med.

Från Jävre i söder och nordväst via Myrheden upp till Gråtrask, sedan nordöst via Lauker- Moskosel, ta Burma vägen till Kobdalis. Sedan är det bara att i stort sett följa Piteå älvdal ner till alla träsken, Krokträsk, Pålsträsk, Klöverträsk och ut till Måttsundsviken.
Allt inom Norrbottens län, vilken i sig kan vara svårt att definiera. Från början var vi ju endera Västerbotten eller Österbotten, allt annat var Lappland och alla var glada och nöjda. Vi visste var vi bodde och resten av världen brydde sig inte så värst vidare i saken. Efter 1809 års förlust trots Runebergs epos om hur vi älskade Sveaborg i Åbo fick vi en gräns i Torneå älven. När sedan besluten kom om att indela landet i län och man kände sig tvungen att dela upp Lappland och på något sätt bestämma vad hela 25% av den Svenska marken skulle heta, fick vi Norrbottens län och Västerbottens län och alla var glada och nöjda igen.
För mitt folk uppe i Gränslandet runt Vistträsk och Muskus sjöarna med Manjärv sjön som knutpunkt via Alterån till Piteälven, hade det absolut ingen betydelse. Man hade sitt språk och eftersom ingen flyttade iväg och Samerna eller Lapparna som de ursprungligen kallades hade sitt språk visste man precis var man hade varandra. Råkade man förirra sig ner mot Vilhelmina fick man anstränga sig en smula för att förstå dem men oftast gick det alldels utmärkt. Det var bara när folk ifrån Stockholm, som i stort sett innebar alla som inte hörde hemma i Norr eller Västerbotten, kom och talade sin Svenska som det blev förvirring och huvudskakningar. Alla nickade till varandra och ingen förstod vad den andra sa och alla var i stort sett nöjda när visiten var över. Allt skulle fortfarande ha varit alldeles perfekt hade inte någon nere i Stockholm beslutat om allmän folkskola och satt prästerna som vanligen sysslade med de rent gudliga orden nu fick de husförhörs plikter till råga på allt elände. Katekesen blev stötestenen för de flesta och den magiska bron som ledde bort och ut till den stora svindlande världen för ett fåtal. Nu kunde man äntligen kommunicera med varandra och alla var i stort sett glada och nöjda igen.
Vart urgamla språk, som nog är väldigt likt den gamla svenska som talades på15- och 1600 talet, när Gränslandet koloniserades, får på inget vis tillåtas att helt försvinna helt. Det finns ett gamalt talesätt som jag avslutar med som tröst, – Vorsch man än faar, noo fensch hä en Peitbo som ha vöre däär. Vi har ju en vana att ge oss ut för att se oss omkring här i världen när vi känner oss trängda uppe i vårt eget land.
Det finns bevarat en klagoskrift från slutet av 1700 början av 1800 talet när en nybyggare beklagade sig över att en granne hade slagit upp sina bopålar fem mil ifrån hans eget nybygge och petitionen handlade om att han få honom bortkörd på grund av trängsel. Därav anledningen att vi har behov av att ge oss av ut i världen nu och då, i mitt fall blev det Texas.
Copyright©kamillakirchNov2010

Forsta lektionen i Pitebondska har sett webbens ljus

Pitebondskan eller -Peitmåle, som den kallas av orsbefolkningen.

Först ett par nödvändiga uttalsregler.
O uttalas allid som o i orm och aldrig som å (jfr svenskans kom). Pitebondskans vokaler är alltid korta och l är alltid tjockt och gutturalt. När de är långa dubbelskriver jag dem. Eu uttalas som ew och är ett tonlöst ljud. Annars får ni försöka så gott ni kan att uttala orden som jag försöker att skriva fonetiskt. Kan ni inte så leta reda på första bästa Pitebo och förhoppningsvis kan han eller hon hjälpa er. Kom ihåg att uttalet är beroende av satsen det står i.
Jag hoppar över bokstaven A bara för att vara –twäschför.
Baklänges, -åtabak. Medan bakom kan endera vara -bake, -bakomdel, -bakaför, -bakana eller bakerom. Eftersom Pitebondskan betonar maskulina och feminina ord olika blir således, bakom den endera -bakija (fem) och- bakeijen (mask). På samma sätt blir den bakre, -bakerena (fem) och -bakerenn (mask). Bortom, -bårtaför eller bårterom. Medan bortre blir –bårterom eller bårtrena och längst bort – bårtesteij.
Blåsa ar ett annat intressant ord. Först har vi –blåås, sedan – dreiv, – goola och -snägg beroende på on det är snön som blåser. På vintern när – bleida (tövader) är på gång kan det även blåsa –vattot.
Nu när ni är riktigt förvirrade börjar jag med ordlistan och sätter för säkerhets skull in orden i en liten mening när jag tror att det behövs.
Barnsligt, – baschli, -fjesa, -tjoller, -fjåås, -swåll, -tjåål och –tjåijma allt beroende på sammanhang förståss. Påtschen vaar gaoude swållat. (pojken var ganska barnslig)
Boll, -moijl. Flitschen snoor moijl’n miila beina å g vorader. (flickorna kastade bollen mellan varandras ben)
Bit, -beijt, -stjääft och bjuda, -plääga. Jär dö bjöde en stjääft, jär dö plääga. (Var inte nödbedd)
Blinka, -blaask och bjällra, -tjuuka . En’ Jobb blaske då tjuuka foll å bårta stuttingen. Johan blinkade när bjällran föll ner från kälken.
Bred, -breijd, ta stor plats, -legotrang eller storåmme. Bredvid, -i’bräjdd, -utane, -åtvä, -utai’n. Medan vid blir –öte’.
Bror, -bråor. Brottas, -brotes, -kamphurres, -tampes, flååke, tumultes. Döm våour bröör å tumultes opa jäärla. Bröderna brottades på gården.
Brunn, -tjiila och brunstig, -knashk. Å Elida varr så knashk, va nögese snör a’ ne tjiila. Elida var så brunstig att vi var tvungna att kasta henne i brunnen, underförstått att kyla av henne.
Bröd, -bröö, -tonnbröde, kakobröde, skarpkako’n, mjukakoän, lempa och tull (mjukt tunnbröd) en brödbit , -kakostjäft
Bubbla, -pooll medan bubbla som verb, bövle, klåok, kolke, bååla jfr burra upp, -orre opp
Jag – ii, du – deu, vi – vää, dom –dömm, han –e’n, hon – a’ …. konna pråta Peitmååle.

the more I learn the more I forget

Finally something for us forgetful and lazy? folks  Let’s start blogging,  facebooking and twitting just so we can remember who we are and what we are doing

Vem jag ar???

Well, tills dess att jag hittar ett satt att anvanda vara ”extra bokstaver” far det bli som det blir. Jag har sedan mer an 30 ar tillbaka skrivit sagor, korta, langa, hemska, romantiska, elaka, ironiska, spannande, urtrakiga men famfor allt sagor for vuxna som fortfarande ar barn och behover sagor. Jag ar ocksa en ivrig foresprakare for Pitebondskans bevarnade och darfor finner ni Pitebondska 911 bade pa facebook, facebook, wordpress och blogsite allt efter behag.